En helg i löpningens tecken

Redan i fredags inledde jag denna löphelg med ett föredrag av Caballo Blanco eller Micah True som han egentligen heter. Han är en karaktär från boken Born to Run och upphovsmannen till ett speciellt ultralopp i den mexikanska staden Urique. Två mycket underhållande timmar!

Igår gick jag och Mannen runt hela dagen i skogarna på Lidingö för att heja på alla tappra löpare. Det blev minst ett halvt lopp, dvs 15 km,  i ren promenad men vilken dag att promenera på sen! Fantastiskt väder och glada människor!


Vi hejade friskt på både kända och okända löpare. Visst blev man inspirerad av de allra snabbaste, men roligast var det att heja på de tre sista startgrupperna alldeles innan Kyrkviken! Jag tror att jag stod och applåderade oavbrutet i minst 20 minuter och fick riktigt ont i händerna (har fortfarande ont), men det var det så värt! För de som kommer allra sist är de som behöver hejar-ropen allra mest och som en bonus är det också de som blir gladast!

Men idag var det alltså dags för mig själv att dra på mig skorna. Sista loppet för säsongen som jag är anmäld till… (även om jag sneglat lite på Hässelbyloppet…)

Min hals har gjort att jag in i det sista har tvekat på om jag ska ställa upp eller inte. Den gör inte ont, men den är irriterad och torr. Nåja…
Om jag ställer upp nu så kanske jag äntligen slutar harvar på mellan sjuk och frisk, och äntligen blir det ena fast helst det andra av dem.

Sagt och gjort.
Jag har inte tränat fart och inte sprunigt på flera veckor förutom ett skolpass med kusinen förra veckan. Men jag allt pepp tidigare under helgen gav mig känslan att verkligen vilja prestera bra. Jag kan ju, det vet jag. Så vad kan vara ett rimligt mål?

Jag har sprungit Lidingö tjejlopp – 10 km, en gång tidigare. Det var för 9 år sedan och då gjorde jag en tjejklassiker. Den gången sprang jag mitt allra första millopp och klockan stannade på 54:17 så att slå den tiden vore ju ett rimligt mål. Ett tuffare mål vore att klara tiden som krävs för silvermedalj.
50 minuter.
Men utan ordentlig träning och med halvrisig hälsa så behövde jag göra något radikalt för att kunna lyckas med det. Så jag valde att mentalt tänka lätta tankar, klä mig i lätta kläder och springa loppet i min nya skor – Adizero. Det är en superlätt sko som är platt och med bara lite suplinationsuppbyggnad. Dessa har jag alltså bara haft på mig en gång tidigare och det var på passet med kusinen förra veckan.

Jag vet att man inte ska springa ett lopp i ett par nya skor men jag hade inte så mycket att förlora. Så, varför inte…

Öppnade 1:a km på 3:40… i terräng. Lite hårt? Kanske.
Men känslan var bra och jag låg inte på gränsen utan det kändes hanterbart.
Km 2-4 – Långsammare och jämnare. Börjar komma ifatt startgruppen som startat 10 minuter tidigare och får ofta ropa åt folk att hålla till höger.
Km 5-6 – Nu är det folk hela tiden och jag springer mer ute i skogen till vänster än på stigen eftersom det är så mycket folk. 5 km på drygt 23:30 men sen började ju backarna.
Km 7-8 – Mkt folk. Börjar bli lite trött och vid 8 km springer en person ur min egen startgrupp förbi mig. Hon är den enda i samma startgrupp som kommer förbi men jag orkar inte hålla hennes rygg.
Km 9 – Gäddbacken! Ja, den heter egentligen Karinbacken men jag kallar den för gäddbacken för den är så lömsk. Alla pratar om aborrbacken men det är Gäddbacken som man ska passa sig för! Den här backen väljer jag att gå raska steg uppför så jag får lite återhämtning för slutet. Passerar Sara, min duktiga kollega som startat i gruppen innan.
Km 10 – Tittar på klockan. Det är möjligt… Jag kan! Sista kilometern är ganska platt men ack så dryg.
– HÅLL TILL HÖGER!!!!! Allt ropande är inte bra för halsen.
Äntligen upploppet. Ge allt. Jag vet att jag blir besviken om jag kommer över 50 minuter.
Jag ger allt.


Går i mål på 49:13 och jag är så himla stolt och nöjd!
Hade jag varit 3 sekunder snabbare hade jag kommit 99:a och det hade ju varit skoj att vara topp hundra. Men 101:a av 5816  är inte fy skam det heller! Och det var svårt att veta att jag borde sprungit 3 sekunder snabbare…
Jag gick min uppgraderade medalj och kan titta tillbaka på en sjuhelsikes säsong!
Om det nu inte blir ett Hässelbylopp…

Notera att segrande Isabellah Andersson som vann, gick i mål 35:26 vilket kan jämföras med hennes seger i Tjejmilen på 33:25.
Det här är ett tufft lopp!

Nu kommer jag sova gött!

7 tankar om “En helg i löpningens tecken

    • Ni var grymma både du och Hanna!
      Jag är jätteimponerad för det här är ju som sagt inget vanligt millopp…
      Stort grattis!
      Men som sagt… Nu gäller det att förvalta och ta vara på de där 7 sekunderna som du har i försprång till nästa lopp 😉

  1. Ping: Lidingöloppet 2013 – En erfarenhet rikare… | Rotan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s