Dag 14 – Längtan

Hjärtat bultar hårt. Gaspedalen vill gärna pressas ned ännu lite hårdare. Snön yr och det råder typiskt vinterväglag. Men efter 11 h i bil på två dagar så känner jag mig väldigt trygg bakom ratten. Nu vill jag inte vänta en minut till innan jag får komma hem. Kanske, kanske är han ännu vaken? Fast K sa att han var väldigt trött efter att ha varit på badhuset och inte sovit någon eftermiddagslur… Jag pressar ned pedalen en millimeter till.

Äntligen kan jag svänga in på tomten. Och där. Där står han i hallfönstret och ler. Världens finaste leende. Det är som om han väntat på mig. Som om han känt på sig att jag snart borde vara hemma. Han är som en sol som skiner upp när han får syn på mig. Den känslan. Den kanske är det finaste jag någonsin varit med om.

Jag lyfter upp honom innan jag fått av mig några ytterkläder och suger in hans doft och kramar om honom kanske lite väl hårt. Jag vill inte släppa taget. Till slut har jag tråcklat av mig jackan och skorna med pojken i famnen, medan K packat ur bilen. Vi nattar honom tillsammans. Senare vaknar han upp och är otroligt ledsen. Ingenting utom att vara nära duger. K får gå till gästrummet och jag håller honom tätt intill mig i vår dubbelsäng. Han somnar omedelbart.

Det är bara små strimmor med ljus från gatubelysningen som lyckas leta sig in i sovrummet bakom mörkläggningsgardinen. Men det räcker. Jag ligger där i mörkret och tittar på underverket. Hans små kinder. Smeker hans små fingrar som automatiskt kramar tillbaka. Fingrar lite i hans blonda kalufs. Viskar tyst tyst små vackra ord i hans öra.

Till slut somnar jag också. Tacksamhet räcker inte till för att beskriva den känsla som fyller mitt bröst, men det är det bästa jag har att komma med.

På söndag åker jag bort igen. Kommer hem 5 nätter senare på fredag eftermiddag. Så många stunder av smärtande längtan som rymms under de dygnen. Men jag vet också att en speciell stund väntar i slutet av de dagarna. Den där stunden när längtan är slut och jag kommer hem igen. Den stunden bär jag i hjärtat och den stunden bär mig genom tiden jag måste vara ifrån.

Man ser ju vem han ärvt sina kinder från...

Man ser ju vem han ärvt sina kinder från…

En tanke på “Dag 14 – Längtan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s